Att börja känns alltid lätt. Det är nytt, spännande och motivationen är på topp. Spelar ingen roll om det är ett nytt projekt, en viktminskning, att börja träna, ändra en vana eller en ny relation. I början är det ALLTID lätt. Därför är det också så lätt att börja med något nytt, vill säga påbörja ett nytt projekt innan det gamla är riktigt färdigt. När vikten på vågen visar sig vara oföränderlig i två veckor, trots att man sliter och gör det som man ska. ”Jag som gick ner 3kg de första 2veckorna” tänker man och den inre konflikten börjar ”Det spelar ingen roll vad jag gör, det händer ändå inget”  ”Äh, nu skiter jag i det här det funkar ju inte” osv…

Samma gäller i relationer. Du var så kär och varenda skrymsle och egenskap hos din parner kändes bara alldeles underbar och fantastisk på alla vis men så plötsligt blir du irriterad och tycker inte alls att det är lika gulligt med hål i kalsongerna och att diska någon annans disk. ”Nä, jag är inte så kär längre” tänker du och byter… byter till någon du tror är bättre. För i början känns ju allt nytt, roligt och spännande…

Utmaningen är ju att när man kommer till den här motivationssvackan, att härda ut. Att motstå den inre rösten som säger att det är lättare att ge upp och falla tillbaka i gamla trygga mönster eller börja på något nytt, roligt. I dessa formsvackor gäller det att antingen sätta på autopiloten och bara göra trots hur motigt det känns. Att göra något inspirerande för att få en liten motivationsboost  eller bara ha tålamod helt enkelt.

Jag har själv nått den här platån, där jag känner att jag sliter och sliter och gör det jag ska men ändå står det still…

Mitt tålamod sätt just nu verkligen på prov. Det är nu jag tar fram min målbild och känner tillit till mig själv och det jag gör. Inte stressa upp mig, träna dubbelt så hårt och äta hälften så mycket. Utan bara ha tålamod och känna tillit. 

”Det kommer Frida, fortsätt med det du gör. För varje dag som går och för varje steg du tar är du ett steg närmre än vad du var igår ”