Det har nu gått två veckor sedan jag tävlade och jag har fått lite frågor om hur jag mår och hur det känns nu efter dieten. Kan säga att det tog över 1,5 vecka innan jag var gamla Frida igen 🙂

Hur förberedd jag än ansåg att jag var kunde jag  inte föreställa mig att jag skulle känna och må som jag faktiskt gjorde efter tävlingen. En sådan hemsk yrsel och orkeslöshet som aldrig försvann. I vanliga fall när jag känner så hjälper det att jag äter en banan eller liknande som man gör för att få upp blodsockret… men nu hjälpte det inte oavsett vad jag stoppa i mig! Istället var jag yr från morgon tll kväll. Kändes som jag befann mig på en båt hela tiden. Blev faktiskt lite skrämd då jag morgon efter morgon vaknade med näsblod samt att jag för minsta lilla ansträngning blev svimfärdig. Förstå min rädsla rätt. Jag tycker det är väldigt intressant att se hur min kropp anpassat sig utifrån lite mat och mycket träning för att sedan ”passa på” att reagera  då jag slappnar av. Det som skrämde mig var att jag blev rädd för att det jag kände inte skulle gå över. Att jag skulle känna den där orkeslösheten och yrseln i några veckor…. eller i värsta fall…månader…   

Man har ju hört talas om elitidrottare som bränt ut sina kroppar och fått sina celler att balla ur…. alla har vi olika kroppar som tål olika mycket påfrestning. Hade jag gått över gränsen med min?

Sedan blev jag lite labil också får jag erkänna … hihi… ganska roligt så här i efterhand faktiskt 🙂 Var särskilt en dag då jag hade lite extra bråttom som min labilitet märktes. Jag kunde inte för mitt liv bestämma mig för vad jag skulle ha på mig. Krokodiltårarna sprutade… lite sött får man allt säga 🙂

Så var det de där med BALANS med kosten också… jag trodde verkligen att det skulle vara hur lätt som helst för mig att äta rätt mängd så jag inte gick upp allt för mycke… njae, lättare sagt än gjort! Då jag under själva dieten inte hade några större sug efter något blev jag överraskad av mig själv att det första jag gjör efter att jag klivit av scenen var att äta upp en hel påse kanelgifflar. Plötsligt var den bara slut lixom! 🙂

Överhuvudtaget har det inte funnits något stopp då bröd, bullar eller liknande har placerats framför mig… Snabba kolhydrater binder för övrigt väldigt mycket vätska kan jag upplysa för den som missat det…

Så jag får väl säga att jag lite sett ut som en blandning mellan en vätskefylld Barbamamma och en badring 🙂

Men nu har det gått två veckor och trots lite efterdyningar som vätska i kroppen känner jag mig som mitt gamla vanliga harmoniska jag! Fattas bara att jag får tillbaka styrkan i gymmet och ett sixpack 😉

Ser redan fram emot vårens första Tävling Battle Of Scandinavia