Oftast tror man att man är ödödlig och bara kan köra på i 200hundra utan att behöva slå ner på farten. Ju mer att göra desto roligare! Tyvärr sa kroppen ifrån igår . Efter en lång dag på jobbet skyndade jag hem för att hinna med att äta och träna och äta lite till och sen gå och lägga sig. Hann knappt sätta mig ner i soffan för att begrunda vår nya, fina fondvägg (fotoapeten är uppe) innan det kom. Alltid lika obehagligt men inte lika obehagligt som första gången. Låg i några minuter på vardagsrumsgolvet och skakade och kippade efter luft samtidigt som jag krampaktigt höll i Mathias arm. Hela tiden strök han mig över pannan och sa att det inte var någon fara. Skönt att han finns
. 
Har kroppen en gång blivit ordentligt utsatt för stress kommer den alltid vara stresskänslig efter det. Därför är det viktigt att man lär sig lyssna på sin kropp och känna igen signalerna innan det är för sent. En sån attack tär mer än vad man tror på än. Man blir oerhört trött och frusen och ibland även apatisk och ledsen. Vilket kan sitta i i flera dagar.  Jag vet i alla fall att jag måste ta ännu fler saker med en klackspark och inte ha så många måsten. Man kan inte allt från första början och världen går inte under om man hoppar över ett träningspass och goda vänner förstår om man inte mår tillräckligt bra för en fika. Ta hand om dig för det är det viktigaste du har!