Det gör ont att inse att livet inte längre kommer bli som jag hade tänkt…

Att jag inte längre har någon att dela min vardag med…
alla minnen…
allt det som vi har skapat tillsammans…

finns inget vi längre….

insikten gör ont…

känns inte som att det finns någon hejd på tårarna…

(önskar man kunde ”filmstjärnegråta”. Vill säga dom ser lika snygga ut oavsett om de precis vakna eller storgråter. Mascaran sitter på sin plats och inte ett spår efter röda ögon…till och med håret ser snyggt ut….fusk…)

Jag har inte ens matlust…
jag som jämt är hungrig annars!