Ursäkt att jag varit dålig på att uppdatera! Dagarna springer iväg för mig och jag har behövt prioritera det som är viktigast! Min dagsform och sinnesstämning går lite upp och ner. Ena dagen är man Superwoman och klarar av vad som helst medan andra dagar känns som segt tuggummi och man är inte lika oövervinnlig. Sådana dagar är det bara att ta fram sin målbild och ta ett steg i taget och plötsligt så känns allt lättare. Att omge sig med bra människor är av stor betydelse!
Jag är på god väg och har i stort sorterat bort de flesta energitjuvar! Finns någon eftersläntrare men var sak har sin sak…

I helgen sprang jag Midnattsloppet i Göteborg. Himla kul lopp, så det rekommenderar jag starkt alla att anmäla er till, nästa år!! Träningen går fint för mig och diet startaen närmar sig sakta men säkert. Från och med idag är det slut på glass , godis och bullar… ante mig..;) Skall träffa Tim i veckan och göra lite mätningar för att stämma av dagsläget. I övrigt är det en full vecka med mycket jobb och möten. Snart dax för lunch säger magen och därefter skall jag förkovra mig i föreläsningarna jag skall hålla nästa vecka!

Hörs snart

Ett väldigt gott men lite knasigt mellanmål;

En knäckemacka, rekommenderar havreknäcke

En liten tonfiskburk
Beror vad som får plats på smörgåsen

och på detta, Ketchup!

Testa, jag lovar att ni kommer bli förvånade hur gott det är!!


Oavsett vad man skall göra är ens tankar och mentala inställning helt avgörande,
hur det kommer att gå!

Det spelar ingen roll om det handlar om en idrottsprestation, att hålla en föreläsning,
en presentation på jobbet, komma ihåg vart man lagt sina nycklar, nå ett utsatt mål, bryta gamla vanor, gå ner i vikt, hitta en bra partner eller bli en harmonisk människa!

Så MÅSTE ens MENTALA INSTÄLLNING vara att man KAN!!

Tror man att man inte kan, så givetvis kan man inte!
Det säger ju sig självt!!

Föreställ dig en höjdhoppare som precis skall ta sats och hoppa över hindret.
Tror ni han har störst chans att klara hoppet om han tänker;

”Shit, vad högt det kändes nu! Undrar verkligen om jag klarar det!?”
eller
”Jag kan det här. Jag fixar det här. Jag har gjort det här förr, jag vet hur jag skall göra”

I söndags körde jag ett mini Triathlon i Stockholm och då blev med ens min mentala inställning lite extra påtaglig! Simning är till exempel inte alls min grej och för att vara ärlig tycker jag nästan illa om det men jag gjorde det!=) Därefter var det 2mils terrängcykling. Askul att få cykla som en tok med branta backar, stockar och sten och lera!! Tyvärr, gjorde sig plötsligt min onda ländrygg, som jag inte haft problem med på över ett år, sig ordentligt påmind. I en och en halv mil funderade jag seriöst på att avbryta loppet då det gjorde så nedrans ont! Smärtan strålade ända ut i både höftböjare och it-band och påverkade min trampkraft!

Men jag accepterade min smärta och såg nedräkningsmarkeringarna och bara trampade på och fokuserade på vägen framför mig och tillät endast tankar som; ”jag fixar det här” . Eller, åtminstone försökte! Då tankar som ”faan vad ont det gör, skall jag verkligen inte avbryta?” tappade jag med ens fart och blev rejält omkörd.

Man klarar mer än vad man tror och när man väl gjort det så känner man sig himla nöjd!!

Tror aldrig kexchoklad, banan och sportdryck smakat så gott som när jag kom i mål!! 🙂

Massa trix och fix inför söndagens lopp!
Börjar fundera lite på vad det är jag gett mig in på 🙂

Men vad är det värsta som kan hända liksom???
Att jag får kramp och drunknar eller välter med cykeln i skogen och bryter ett eller två ben?!
Ja, så mycket värre än så kan det ju inte bli och skulle det hända så får jag lösa det då helt enkelt!

Ja, sakta sakta börjar jag känna av tävlingsnerverna mer och mer!

Trots att detta loppet känns helt prestigelöst och min enda ambition egentligen bara är att  ta mig runt, så änns det väldigt pirrigt! För givetvis vill man inte komma sist!!!
Jag skall verkligen försöka tryck på ordentligt och se hur pass mycket jag kan pressa mig!
Ante mig bara att jag inte kan kråla….
hundsim 850meter går ju liksom inte gööör fort om man säger så….

Ha ha, kommer nog se lite kul ut om jag är den enda som kör hundstuk….men det märker jag!
Badmössa får man i alla fall på plats och det känns ju skönt…var nämligen lite osäker på vilken färg jag skulle välja… är ju ändå ganska stora beslut att fatta… 😉

Idag är det vila från gymmet, ladda med massa kolhydrater, ja i denna laddning kommer det även innefatta en chokladmuffins och en bananmuffins 🙂

Men nu skall jag kila iväg och få en ljuvlig 60min massage!!
Det kommer göra sååå ont!

En sak som jag har upptäckt och framför allt nu på sommaren!

ATT DET FINNS SÅÅÅÅ MYCKET SNYGGA MÄNNISKOR!

Det är sant!! Det bara vimlar av dom!!
Fantastiskt, härligt, för vem blir inte glad av att se en snygg person??! Tjej som kille!!

Vad jag däremot inte kan förstå, vilket framför allt gäller oss tjejer, är hur somliga orkar bemöda sig med att bli avundsjuka och snacka massa snacka skit och hålla på!!??

Vaför kan vi inte unna varandra skönhet, framgång och lycka??!
Varför kan vi inte välja att bli inspirerande av sådana människor??!

Ett praktexempel är ju AnnaMaria Lacatus.
Jag följer hennes blogg, då jag tycker att hon har en otrolig kropp och är en människa som har lyckats med det hon har åtagit sig! Ja kort sagt, man kan inte bli annat än inspirerad av henne!

metrobloggen.se/AnnaMariaLacatus

Ändå ser man den ena efter den andra kommentaren på hennes sida där det klankas ner på hennes förstora/försmå muskler eller whatever och att hon inte  alls var så populär, på var det nu var för ställe osv osv!?? Men hallå orka hålla på liksom!!

Givetvis kan jag komma på mig själv med att stirra avundsjukt på Anna Marias bilder och önska jag hade hennes långa, slanka kropp. Hennes mage som bara är ”to die” för och hennes jäkla, nice stuss!!! Men det skulle aldrig falla mig in att försöka hitta fel  och skavanker, för att sedan ”bajsa ut” elaka kommentarer på hennes eller någon annans blogg heller för den delen….!

Önska och bli lite avis får man 🙂

För mina 157 kurviga centimeter, kommer då aldrig att uppfattas
….och ännu mindre bli…….. långa och slanka!!!!

Men då hade det inte heller varit Frida! 🙂

Jag kan förvisso önska att folk kunde sluta klappa mig på huvudet och ständigt kalla mig för
”Lilla Frida” men jag antar att det inget illa menar…eller jag hoppas det:)

Nä, nu skall jag allt bege mig ut på stan och kolla in lite snyggingar tror jag bestämt!! 😉